När det är midsommar i Sverige så har man chansen att umgås med ett stort gäng personer, dricka och ha roligt. Men bara för att vi är ett extra mycket drickande folk på Midsommar betyder det inte att vi inte kan kan drick med lite stil.

 

Hos mig och min familj så, samt hos grannarna, drack vi Cointreau drinkar. Allt var också serverat på fina tallrikar och fat från GEFLE och designen VINRANKA.

VINRANKA
Vinranka lanserades på Världsutställningen i New York 1939 av Arthur Percy och Gefle. Både modellen och dekoren var ny, man sa att man med rätta kunde tala om en blommande servis. De blomkalksliknande formerna på fat och tallrikar har en doft av rikt, borgerligt 1800-tal, utan att man hittade en enda förebild bland dåtidens servismodeller.
Dekoren är koppartryckt, sprött och fint graverad, tryckt i flytande blått. 1943 kom en röd variant och tolv år senare en svart vinranka. Modellen, AO, fick 1943 också den delvis handmålade, delvis tryckta blomstrande dekoren Christina. GEFLE finns inte mer och man kommer heller inte kunna köpa nytt porslin utav det här märket, så om du hittar några vinrankor så föreslår jag att du ska köpa de.

 

MEN VIKTIGT!!!

Du kommer inte att kunna köra porslinet i en diskmaskin då alla saker kommer att blekna och tappa nästan all färg. Det är för att porslinet tillverkades innan diskmaskinen och diskmedlet kom och man visste inte då att porslinet i framtiden skulle klara av sådant tvättande.

 

Läs mer om VDN märkning under mina andra blogg-inlägg, Berså & Stig Lindberg och Mon Amie.

 

Det finns en liten gömd guld klint vid Fridhemsplan på Kungsholmen i Stockholm. Själv skulle jag vilja ha allt där inne, och om jag hade ens tärre lägenhet så skulle jag nog köpa mer än vad jag behöver.

 

Det är en trevlig stämmning när man kommer in med sitt lilla café framför entrén och en soff-grupp vid kassa.

 

Det jag nu vill berätta om är att idag är det en liten vernissage hos Aggie Twigg (tagget från facebook):

 

Väldigt glad överraskning som fanns bland fyra stora räkningar i posten idag när jag kom. 

 

Efter lite retro shopping idag i Vasastan med mamma och shopping efter Vintage manschett knappar till en nybliven student som springer ut imorgon så kom jag hem till ett underbart nytt nummer utav tidningen RETRO. 

 

På framsidan fanns en bild med en Berså kopp, ett märke från Gustavsbergs som jag nyligen skrev ett inlägg om.

Jag bor i ett gammalt hus från andra världskrigs tiden på Kungsholmen i Stockholm. Huset var ett så kallat Kollektivhus där alla boende hade sina barn på samma dagis som fanns i huset, åt sin middag i det gemensamma restaurangen i huset samt fick hjälp med den vardagliga hushållningen så som tvättning och städning.

 

Jag älskar den otroliga historian som finns i mitt hus, allt från hur det var att bo i huset på 40-50 talet från Lena Larsson Bok - Varje människa är ett skåp. 

Nedanför kan ni läsa om den fantastiska historien som jag skrev för hemsidan för min Bostadsrättsförening www.signalpatrullen13.se.

 

Signalpatrullen byggdes 1944 av Byggmästare Olle Engkvist som ett kollektivhus om 200 lägenheter med alla former av hemservice koncentrerade till byggnaden. Tanken var att kvinnor skulle ges möjlighet till att yrkesarbeta och avlastas med hushållsarbetet och det blev snabbt ett populärt boende för unga par inom det svenska kulturlivet. Bland andra lär dansare, koreografer och musiker såsom Birgit Cullberg med maken Anders Ek och familj, Else Fisher och Käbi Laretei ha bott i huset, (både Fisher och Laretei var gifta med Ingmar Bergman). I huset bodde även Eva Moberg (dotter till Vilhelm Moberg), Cecilia Frode (flyttade ut 2012), möbelformgivaren Lena Larsson skildring i hennes biografi hennes egna boendet i Stockholms mest kända kollektivhus, Marieberg. Torun Bülow-Hübe (Hon blev efterkrigstidens mest kända skandinaviska smyckesdesigner och vann som första kvinna världsrykte som silversmed.)

 

CH Hermansson med familj bodde även han i huset vid ett tillfälle, Agda Rössel (en av Sveriges första kvinnliga ambassadörer), samt åtskilliga andra politiker och kulturpersonligheter där.

 

Lena Larssons egna boenden i olika miljöer spelade nog också en viktig roll för hennes framtida karriär. Med små barn i hushållet fick familjen också möjlighet till funktionellt boende i ett nybyggt kollektivhus i Marieberg på 1940-talet. Här blev familjen grannar och vänner med bland andra dansaren Birgit Cullberg, skådespelaren Anders Ek och den blivande smyckekonstnären Torun Bülow-Hübe.

 

 

På bottenvåningen fanns då en restaurang som kunde servera 200 matgäster, barndaghem för 75 barn, och personlig service i form av städhjälp och klädlagningsateljé. Restaurangen var till en början öppen på alla helger (även julafton!) och man kunde också beställa middag och servering i en särskild, mindre matsal. På sommaren kunde man äta ute på gården. Maten var utomordentligt god (tycker fd. boende Ingrid Larén Marklund) och i matsalen fanns en väggmålning med Stockholmsmotiv av – tror jag – Einar Jolin (vad har hänt med denna?). I Svedbergshuset fanns också en mjölkbutik och på Wennerbergsgatan kunde man se hästar som körde ut öl. Kvar i dag från finns en rolig detalj i form av en lucka utanför varje lägenhetsdörr som berättar om husets historia. Dom små luckorna vid varje lägenhet kom dock aldrig att användas för mjölk och bröd; snarare var de förvaring för diverse meddelanden, mesta dels mellan barnen i huset. Husen är fantastiska exempel på den s.k. sociala ingenjörskonsten från 40-talet (Jfr makarna Myrdal) och ett kulturinslag i sig från en intressant tid.

 

MARIEBERGSHUSET – Wennerbergsgatan 6A & 6B, Svedbergsplan 5

Under året 1944 uppförde byggmästaren Olle Engkvist Mariebergs kollektivhus. Det bestod då utav 197 lägenheter i två huskroppar. I huset fanns även gemensamma lokaler som reception, matsal, daghem, eftermiddagshem mm. Matsalen som fanns i huset var endast öppet för de boende. Mariebergshuset består idag av två friliggande byggnader i 6-8 våningar med en överbyggd tunnel förbindelseled dem emellan. Byggnaderna är finansierade och uppförda av byggmästare Olle Engkvist. Ritningarna har utförts av arkitekten SAR, professor Sven Ivar Lind. Fasaden av de båda husen är av gult fasadtegel. Mariebergshuset var 1949 det största och mest konsekventa kollektivhus som hade byggts. De utsvängda fasad väggarna med balkonger som kan ses på båda sidorna av husen var konstruerade på det sättet för att kunna släppa in ännu mer soltimmar och ljus in i lägenheterna.

Hyresgästerna deponerar ett belopp varierande mellan 150—350 kr. som säkerhet för uteblivna hyror och reparationer. På dessa pengar lämnas 4 % årlig ränta, vilket jämte det ursprungliga beloppet återbetalas vid hyresgästens avflyttning.

 

Lägenheterna i Mariebergs kollektivhus var på två eller tre rum och kokvrå. Många barnfamiljer flyttade in i huset, men den allmänna standardhöjningen gjorde att hushåll med flera barn snart flyttade ut. Istället flyttade många ensamstående mödrar in i huset. För dem var kollektivhuset idealiskt med tanke på tillgången till servicen. Föräldrar kunde samarbeta kring barnen. Många vittnesmål finns om att huset utgjorde en positiv miljö för barnen.

 

 

Huset var försett med centralkök och i anslutning till det en restaurang för ca 100 personer och var reserverad till husets gäster och hölls öppen för servering av middagar kl 16:00 till 19:00. Restaurangen var på sin tid öppen alla vardagar, två söndagar i veckan och helt stängt under en månad på sommaren. Matsalen drevs som en restaurang med uniformerad personal och en fast meny uppgjord av en föreståndarinna. Vi ett tidigare tillfälle så tog köket och matsalen även hand om luncherna för husets skolbarn. Det här ändrades efter ett tag då eleverna fick sin lunch i skolan vilket ledde till att köket och matsalen återigen användes för husets hyresgäster samt tog hand om daghemmets måltider.

 

För att förenkla mat-planeringen och se till att bara boende som behövde mat service stannade i huset införde Olle Engkvist ett system med obligatoriska matkuponger. Enligt bestämmelserna i hyreskontrakten var varje person över 10 år tvungen att köpa 25 middagskuponger per månad i 10 månader per år – 1 månad beräknades att bortfalla för hyresgästernas semester och 1 månad för att restaurangen var stängd under sommaren. Priset för de obligatoriska måltidskupongerna var 57:50 kr per månad. Härav utgjordes 5 kr en grundavgift, som utgick även under hyresgästernas semester och sjukdom samt under den tid restaurangen hölls stängd.

 

Matsalen var dekorerad av artisten Ture Tideblad och arkitekten Rolf Engströmer ritade möblerna. Hyresgästerna kunde även hämta maten i matutlämningen i en korg vid centralköket till samma pris som i restaurangen och inta måltiderna i lägenheterna. För detta ändamål uthyres särskilda mathämtare, för vilka deponeras en engångshyra av 10 kr. Vid hämtning av middagsmaten fick man dock inte med sig bröd, smör eller kaffe. Gäster fick man ta med sig till restaurangen emot ett tillägg på 1 kr och per person. En utredning från socialdepartementet på kollektivhus under året 1954 visade att ca 2/3 av familjerna i husen intog middagen i restaurangen, medan övriga, huvudsakligen barnfamiljerna, föredrog att hämta upp maten i lägenheterna. I anslutning till den större matsalen fanns en mindre festmatsal. Hyresgästerna kunde om de så önskade vid privata tillställningar få maten serverad här mot en prisförhöjning av kr. 1: — per kuvert.

 

Barn i åldern 4 månader - 7 år togs emot i husets daghem på hel- och halvtids vård. Daghemmet var ursprungligen beräknat för 58 barn men byggdes ut till ca 70 platser. Under 1954 var daghemmet fullt. Ett flertalet barn mottogs för heltidsvård, av dessa var 10 stycken spädbarn. Av de barn som som under 1954 gick på daghemmet var ca 2/3 från huset och resten från angränsande fastigheter. Vid sidan om daghemmet fanns det två mindre lokaler öppna som eftermiddagshem (fritidshem). Daghemmets personal erbjöd sig efter överenskommelse att sitta barnvakt på kvällarna i lägenheterna, avgiften brukade ligga på 1,75 kr per timme före kl. 24.00 och 2 kr per timme efter midnatt.

 

Ensamstående mammor kunde hjälpa varandra att hämta och lämna barnen på daghem och fritidshem.

 

Fastigheten hade i mitten av 1950-talet städerskor anställda, samtliga av städerskorna var boende i huset. Avgiften för städning var 2,50 kr per timma. Utöver lägenhetsstädningen städade dem korridorer och restaurangen samt biträde som serveringshjälp i matsalen. För det här fick dem fast månadslön av bolaget. Nästan samtliga hyresgäster anlitade städhjälp mer eller mindre regelbundet, dem fast anställda städerskorna räckte därför inte alltid till utan ibland var man tvungen att ta in ytterligare arbetskraft utifrån.

 

Fasaden på Wennerbergshuset från Scheffersgatan

 

Förutom en mindre maskintvättstuga fanns på mitten av 1950-talet en större tvättanläggning med en kapacitet av ca 7 500 kg tvätt per månad som var uthyrd till utomstående företagare. Tvättanläggningen gav 10 % rabatt åt kollektivhusets hyresgäster. Vid en undersökning 1947 framgick det att 92 % av familjerna helt eller delvis lät tvättinrättningen utföra deras tvätt. För många familjer gällde det dock endast skjorttvätt. Fast vittvätt utförde ungefär hälften av familjerna själva i den mindre tvättstugan. I flera fall förekom det att familjerna anlitade någon av husets städerskor för sådan tvätt; dels anses detta bli billigare, dels blir tvätten fortare färdig.

Jag har en kollega/kompis som har ett intresse i ett porslinsmönster designat av Sig Lindberg, nämligen Berså.

 

Berså skapades 1960 som en egen servis efter att ha varit ett mönster för serviser. Skaparen av Berså var Stig Lindberg som då jobbade på Gustavsbergs porslinsfabrik. Original designen tillverkades som servis mellan 1960 och 1974 och ny produktonen (repro - retro produktion) återupptogs av Gustavsberg under 2005 efter stor popularitet tack vare berså mönstret och Stig Lindberg som det här också blev hans mest populära mönster.

UTSEENDE

Berså består utav en vit botten och ett löv format mönster i klar grön färg som växer sig upp parvis i vertikala rader. Berså serien är tillverkad i flintgods och benporslin.

Så som många andra gamla servis-serier från både Rörstrand och Gustavsberg så är Berså ett populärt samlarobjekt.
När man upptäckte att glasyren inte visade sig tåla maskindisk särskilt bra, drabbades försäljningen av en nedgång. Man kan idag hitta många blekta koppas och fat som inte klarade den moderna diskningen. 
Servisen tillverkades i stora serier och är fortfarande ganska vanlig i handeln, även om skicket kan vara mycket dåligt. Och samlare betalar bra för porslin i bra skick.

 

 

 

VDN – Varudeklarationsnämnden

VDN verkade mellan 1951och 1972 och drevs med stöd av staten och näringslivet. 1973 övertogs VDN´s uppgifter av det nyinrättade konsumentverket och VDN-märkningen upphörde. Stod det VDN 555 under kaffekoppen, så visste man att det var en kopp som bland annat befunnits tåla maskindisk ett stort antal gånger med bibehållen dekor. På 1960-talet började man VDN-märka porslin. På ett VDN-deklarerat föremål förekommer bokstäver som redovisar materialet: B=benporslin, F=flintgods, P= fältspatporslin, S= stengods. Siffror redovisar vissa egenskaper, till exempel 555= ingen risk för glasyrsprickor, tål alla maträtter, tål maskindisk i 75 grader.

VDN, VaruDeklarationsNämnden startade 1951, alltså före både Berså (1960-1974) och Bohus (1957/59-1963),

Direkt efter sina studier (1937) började Stig på Gustavsbergs Porslinsfabrik, på den tiden gick det dåligt för porslinsfabriken. dåvarande chefen Hjalmar Olson, kunde inte ens lova en sommarpraktikantanställning, varpå den självsäkre unge Lindberg svarade:

"Om ni anställer mig så skall jag se till att det blir jobb på fabriken".

Under sommaren visa Stig Lindberg för Gustavsbergs konstnärliga ledare Wilhelm Kåge vad han kunde. Kåge insåg att den unga mannen hade stor begåvning och kom att samarbeta under många år.
Lindberg arbetade mycket med fajans (lergods med tennglasyr) under 40-talet. Lindberg använde lekfulla färger och mönster på sina vaser, fat och skålar. 
När Wilhelm Kåge lämnade över det konstnärliga ledarskapet 1949 gick det till Stig Lindberg. Han kom att forma Gustavsberg med sin nyfikenhet och begåvning. Lindberg kom att ha stor inflytande på Gustavsbergs Porslingsfabrik.
 

Jag vet att jag har varit borta väldigt länge nu frå min blogg, men under tiden hoppas jag att det jag har skrivit har varit värt ett besök här. Jag tänkte fortsätta med bloggen idag igen då jag i tisdag och onsdag (28/5-29/5 2013) var ute och kolla inne hos några av mina favorit ställen i vasastan. Old Touch, Bacchus, Stadsmissionen etc.

 

Första ämnen jag ville ta upp har med kläder att göra och frågan om man ska spara eller kapa av delar av gamla kläder för att göra de mer moderna.

 

Det här är en känslig fråga för några och en självklarhet för andra att klippa av tyg om den inte passar in i dagens mode. Jag står på båda sidorna om den här frågan. Några plagg som jag har skulle jag aldrig klippa av och göra kortare då det tar bort en av de starkaste karaktärerna gör kläningen till den som den var när den kom inom sitt årtionde. Fast om allt passar men ärmarena är för långa eller har krympt och blivit fel längd så ser jag inte helt fel på att ta bort de och göra om kläning. MEN. Men bara om man kan göra om den så att den håller sig till samma årtionde i sin design.

 

Jag har en beige lång klänning som jag köpte hos Aggie Twigg vid Fridhemsplan som jag aldrig skulle tänka mig kapa av och göra kortare. Men att sy in bysten så att den passar mig (utan att klippa av överflödigt tyg sedan) ser jag inte som några problem. Annars skulle en massa underbara plagg bara ligga runt och drälla utan att någon skulle hitta något som passar just dig.

 

Sedan har jag en turkos klänning som hade genomskinliga ärmar och som på ena ärmen saknade en knapp. Den köpte jag tillsammans med mamma på en ovanligt kall juni dag hos Lata Pigan utanför Enköping. Jag beslutade här att ta bort ärmarna och fålla kanten så att den passade på mig mycket bättre.

 

 

Men var försiktig när du gör ändringar då du en dag kanske vill sälja vidare plagget till någon som möjligtvis vill ändra tillbaka den (sy ut, ta ut i sidorna, förlänga den) till sitt orginal format. Men att också bara köpa en massa vintage eller second hand kläder för att ha hängandes runt om i lägenheten är också inte idellt. Man vill ju också kunna använda det man köper.

 

Följ efter historian bara!